Ramunderberget

Under drygt 40 år har jag tämligen regelbundet passerat Söderköping och sett Ramunderberget i stadens bakgrund. Mest fascinerad har jag nog varit av namnet Ramunderberget - det är som taget ur en saga.

För ett par veckor sedan beslutade jag mig för att göra en utflykt till Söderköping. Besöket inleddes med en konst- och konsthantverksutställning. Därefter kände jag mig mogen för att bestiga berget. Nu visade det sig, till min lättnad, att där fanns trappor och då var ju saken tämligen enkel. Jag började "klättringen" och stannade endast en gång på vägen för att ta ett par bilder.

Snart var jag högst uppe på berget och där fanns ett litet "lusthus", där jag satte mig ner och njöt av utsikten. Lite förargad var jag över att jag inte tagit med vatten eftersom dagen var varm!

Efter en stund kom två par i yngre medelåldern upp till "lusthuset". De hälsade med nickningar och leenden och började prata intensivt med varandra. Jag kände inte igen deras språk men gissade att de kanske kom från Iran eller Irak. Plötsligt lystrade jag - den ena kvinnan översatte samtalet på knackig tyska till en av männen. Han svarade henne på perfekt tyska och jag förstod då att han var tysk. Jag kunde inte hålla tyst utan frågade honom vad han tyckte om utsikten. Det visade sig att de tre andra kom från Syrien och nu var tysken med sin fru på besök i Sverige hos sina vänner. Den tyske mannen blev mycket glad att få prata på sitt språk eftersom han konstaterat efter en vecka i Sverige, att alla svenskar kunde bra engelska och en och annan kunde franska, men hittills hade han inte mött en enda som kunde tyska!

Det hela slutade med ett mycket trevligt och glatt samtal på tre olika språk i solen och jag blev bjuden på varmt te och ostbågar.

Det hade jag inte väntat mig av mitt första besök på Ramunderberget.